Lövsprickningen

Var länge sedan jag skrev här, inte för att jag sörjer mindre eller saknar Roger mindre. Jag har kommit in i ett nytt skede, där jag kan hantera min sorg på ett annat sätt. Jag är inte så vek och har inte så lätt att börja gråta, så fort det blir tungt.Kan resonera med mig själv på ett mer sansatt sätt, men han finns hela tiden med mig, i mina tankar, jag kan tänka på honom utan att jag blir ledsen, jag börjar att kunna se alla ljusa stunder vi hade tillsammans allt skoj och tok. Våra skämt, och vårt älskade ordvrängningsövningar.
Det är nu ett år sen han fick diagnosen lungcancer, ja du kära Roger det där gick fort, vi han liksom inte med, förän det var över
Var borta i helgen hos min syster i Sandviken, tänk vad skönt att kunna åka och hälsa på henne, och att jag med bilens hjälp, kan ta mig dit utan något större besvär. Det är att få in och ut packningen som är jobbigt, men Hjalmar "rollatorn" är villig att axla packningen och det följer med. Roger var med och höll reda på hastigheterna, Vid Mora stenar vinka de in, alla dem som kört för fort, jag hade tänkt stanna där för en bensträckare, men det var så mycket poliser och bilister som tryckt ner gasen för långt på plats där, så jag fortsatte, stannade i Valbo och köpte med några pelargoner åt Kicki till verandan, det är snart dags att plantera ut växter.
Rickard tyckte det var jobbigt att vara själv, han hade någon på besök som öppnade toalettskåpet torkskåpet och luckan till tvättmaskin, det var väl någon som ville tala om att han inte var själv utan kunde ta det lungt.