Det har nu gått några dagar, saknaden är stor efter Roger. Dagarna går bra. Kaisa och Jonte har varit här hela veckan och de har hjälpt mig att röja en del som jag tänkte göra redan under sommaren, men som det varken blev tid eller ork till. Har flyttat om möblerna lite, så jag kan använda soffan i rummet, om jag vill ligga där när sängen inte känns bra. Ska bara se till att jag får förhöjningar på den så jag kommer upp lättare.
När klockan börjar närma sig elva på kvällen blir det tungt, jag saknar min snarkkompis, får nästan panik, det är så tomt. Jag drar mig för att krypa ner, men jag vet att jag måste sova för att orka med morgondagen.
Kaisas tre döttrar var med på måndagen hos morfar och tyckte det var så trevligt. De är mycket ledsna nu Föräldrarna har suttit ner med dem och de har pratat igenom händelseförloppet. Då kommer snusförnuftiga Wilma med kommentaren. "Morfar var ju bara 60 år, livet är grymt."
Hoppas min grodprins har det bra i rosornas land.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan inte annat än att ännu en gång säga att livet är orättvist. Jag förstår din saknad och panik. Ushc och fy. Kramar om dig i tanken och hoppas att det hjälper lite grand i alla fall.
SvaraRadera