När man levt tillsammans många år , så sitter vanor i. Kommer på mig själv med att jag sitter här och det går mot eftermiddagen, så kommer min tanke till att ja nu kommer Roger snart. Blir så ledsen när jag inser att det inte är så. Många tankar under dagen blir att Roger blir inblandad, ska jag laga mat, vad ska jag laga till vad kan Roger vara sugen på, så där håller det på vissa dagar är värre. Det går dagar då min hjärna fungerar normalt.
Måste ringa begravningsbyrån har inte hört ett ord om, han är kremerad eller ej, jag börjar på att bli otålig. Har för mig att man får reda på det, det tog lång tid innan vi fick besked om Rogers mamma, fast hon är ju gravsatt i urna. Det var Roger som satte ner den i graven, hans bror kom inte, men det fanns ju inget att ärva, så då var det inte intressant att vara med längre.
Det har gått fyra och en halv månad redan, tiden har rusat iväg, jag som trodde tiden stannade den 4 november.Livet går vidare om än lite haltande ibland, det måste gå vidare, och även jag måste tänka framåt. Till en ensam framtid, får väl försöka att hitta på nya aktiviteter, kommer nog att må bra av det
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är klart att det tar tid att vänja sig vid andra tankar efter ett långt liv tillsammans. Jag tycker du klarar saker och ting väldigt bra för att det är ändå relativt kort period sedan du blev ensam.
SvaraRaderaTror att det här med att skriva hjälper till mycket , och pratstunderna med Per, han är ju utbildad på hur folk reagerar i olika situationer det är till stor hjälp, när man förstår varför ens beteende blir orationellt ibland. Får ju mycket respons från vänner släkt och även personer på nätet som jag aldrig träffat och det lyfter en framåt
SvaraRadera