Bara tomma ord

Detta eviga kämpande, varför ska allting behöva vara så evinnerligt tjatigt. Jag kämpade för Roger och såg till att vardagen fungerade. När jag nu själv behöver hjälp så vet jag inte hur jag ska göra. Det hjälper varken med att stryka medhårs eller bli arg eller att gråten tar överhand så jag inte kan prata. Jag behandlas som en jäkla stor skit.
Jag har sedan jag fick operationstiden ordnat med de flesta sakerna runt omkring och det fungerar. Vi kommer så till hemhjälpen, vilken röra, jag tror ingen vet något och ingen vill ta ansvar. Jag har pratat om att jag behöver mer hjälp de har lovat att det ska jag få. Så tjatar de om vad jag behöver för hjälp, det mesta, har förklarat vad jag klarar själv, och vad jag behöver hjälp med.
Min dotter ringde på fredagen och fick tag i en biståndshandläggare, han skulle ordna det ringde 2 gånger till min dotter innan allt var klappat och klart.
När jag kom på sjukhuset så kom en dam från hemtjänst som hjälpte mig en del. Allt var lungt och jag trodde det skulle vara OK. Gick sen och lade mig en stund, märkte redan när jag kröp ner i sängen att det inte stämde, för jag höll på att halka i golvet, det gjorde skitont i mitt knä för att jag inte kunde stötta det underifrån när jag skulle lägga det i sängen. Sen skulle jag gå upp, hade inte Rickard varit här så hade jag fått legat där jag låg tills morgonen dagen efter. Jag satt sen och klurade på hur jag skulle ordna till det så det fungerade.
Tog bort mitt tjocka täcke, så var det mycket enklare att lägga sig. Har vänt pottstolen så jag kan använda armstödet på den och handtaget på rollatorn som är bromsad så jag kan dra mig upp ur sängen.
Jag duschade igår innan jag åkte hem, så jag hoppade över duschen här hemma, istället och fick hjälp att hänga upp den maskin med kläder som jag tvättade igår.
Så kom städerskan och städade lägenheten. Hon lyckades att möblera om mina griptänger, dem vill jag ha där de gör mest nytta.
Telefonen ringde på förmiddagen och jag hann inte svara, för toan där är det telefonfri zon.
På eftermiddagen ringde de från hemtjänst. Det var den som har hand om det här området, hon verkade sur troligen för att vi pratat med en annan handläggare på fredagen. Vi kan inte hjälpa att hon inte var där när vi behövde prata med henne. Det var en dam med vass stämma, och hon vill att jag ska precisera vad för hjälp jag vill ha. Vad då, det är svårt att sitta så där i telefon och tala om på millimetern vad det är som behövs. Det är mycket som jag inte klara och så finns det saker som jag klarar av, men att sitts så där och beskriva det jag klara inte det.
Fick en pärm för någon vecka sen, den ska jag gå igenom med min kontaktman, men vad då hon har ju aldrig tid, det är nog Sveriges tomaste pärm. Den här biståndshandläggaren hade själv opererat sitt knä, då borde hon ju ha en hum om hur man känner sig. Jag pratade också om det här att jag var tvungen att handla, men om jag får hem varorna så behöver jag hjälp med att få dem på plats i kyl, frys och speceriskåp.
Jag ska ju sen till VC och ta mina stygn m.m så är det ju sjukgympan. Nu skulle hon ringa mig på eftermiddagen, det blev som vanligt en tyst telefon.
Man mår så jäkla bra, när det ska vara ett sådant tjafs när man ska ha lite hjälp.Tycker inte man ska behöva ha det så. Jag ville att det skulle vara klappat och klart när jag kom hem. men eftersom hemtjänsten hela tiden skulle köra det framför sig utan att komma till skott. Förstår inte vad de sysslar med.