Den 10 dec var det en vecka sen begravningen, en vecka i saknad och tystnad. Funderar på om kremeringen är klar eller om det är där, som på andra ställen i samhället, köer.
Alexandra var i Minneslunden i torsdags om jag inte missförstod dagen. Hon hade köpt en röd vacker ljuslyckta och rosor och lagt ut i Minneslunden. Hon har tagit ett fint kort därifrån, som Kaisa visade mig när hon var uppe på sjukhuset. Jag blev väldigt rörd, de där tårarna trillar lätt. Förstår inte vad gott om dem det är.
Flickorna frågar Kaisa väldigt mycket om det här med döden och allt runt omkring, det har försvunnit en person i familjekretsen, klart att det dyker upp funderingar och frågor även saknad. Barn tar det som en självklarhet att vi alltid ska finnas runt dem, som en skyddande skjöld, så plötsligt försvinner en person. Det tar ett tag innan ordningen är återställd, och saknaden kan bli mindre smärtsam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror inte det är bara barnen som tror att vi alltid ska finnas. Jag tycker själv det är svårt att tänka sig att folk runt omkring en kommer att försvinna bort en och en och att man även själv ska göra det en dag. Förstår att du har det tungt.
SvaraRadera